Tuesday, 9 June 2009

30 lägenheter är fler än 28 års lektioner i tålamod


Loftet i Jangpura

Att leta lägenhet i Delhi är minst sagt påfrestande. Jag har tur och hyr just nu en barsati, eller takterasslägenhet, från en väninna och har därmed lyxen att ta det lugnt. Men jag har nu tittat på kanske 30 lägenheter och det är svårt att inte förtrösta.


Utsikten från en annan kompis barsati i Nizamuddin.

Till att börja med letade jag i Jangpura och Nizamuddin. Mina vänner bor nästan allihopa i en liten klunga kvarter som man kan pendla mellan på tio minuter i en autorickshaw. Och det tar mellan tjugo och trettio minuter att åka in till kontoret som ligger nära Connaught Place.

Den fjärde lägenheten jag tittade på var verkligen fantastisk. Jättehöga tak med skylights i vardagsrummet, en charmig trätrappa på ena kortsidan som leder upp till takterassen, två mörka men mysiga sovrum, fräsha toaletter, minibalkong på framsidan. Ljust men privat samtidigt vilket är sällsynt för Delhi.

Jackpot, tänkte jag, och tog ut kontanter på banken för att betala hyresvärden. Drog dit Romana, Roop och Badris. Roop smög omkring och viskade
-Det här är jätte jättefint!
Badris sa om och om igen
-Vill du byta lägenhet?

Jag borde ha anat oråd. Ingenting är så här enkelt i Indien. Mäklaren mailade kontraktet till mig. Et voila.... en klausul. Att städerskan som arbetar för hyresvärdens syster som bor på första våningen ska ha tillgång till min lägenhet för att.... använda trappan upp till takterassen och använda toaletten där uppe som är avsedd för... "betjänter".

Jag sa nej. Inte bara för att min husförsäkring skulle gå i stöpet om jag accepterade detta krav, men för att jag faktiskt inte vill att folk springer omkring i mitt hem. Plus att jag ska köpa en ganska dyr kamera när jag åker till Hong Kong och det skulle vara en katastrof om nån stal den. Alltså inte städerskan, men typ städerskans brorsa/kusin/langande pojkvän... visst låter det hemskt att uttrycka sig på det sättet men det jag menar är att så fort man tappar kontrollen över sin egen nyckel har man inget sätt att veta vem som kommer och går.

Jag sa nej. Hyresvärden lovade att prata med sin syster. Jag försökte att inte låta alldeles för irriterad på att systern inte kan låta sin städerska dela toaletten i lägenheten med henne men sa till mäklaren att det verkade vara "the height of snobbery".
-It might seem odd to you, sa hyresvärden senare, but it"s one of our little quirks here in India.

Han var för övrigt en gentleman. Men systern vek sig inte.
-Är systern ensamstående?, frågade en kompis senare.
-Ja, sa ja.
-Fan vilken stereotyp, kom svaret. Min kompis menade att indiska kvinnor är bestämda nog som det är, om de är ensamstående finns det ingen gräns på de krav de ställer.

Jag vet inte om detta är sant, men det har hänt flera gånger sedan jag flyttade till Delhi att jag berättar en "konstig" historia och folk har kunnat identifiera rollfigurernas sociala status omedelbart. Som om det finns ett formul, men det tar ett tag att penetrera och förstå alla intriger och maktspel och outtalade regler i det här vackra men näst intill schizofrena land.

Jag sa nej. SNYFT.

Fick veta från en annan mäklare att den lägenheten nu varit ledig i tre månader. And counting.

Sen dess har det bara gått från bad to worse. Lägenheter utan fönster i sovrummen, tunga, maffiga möbler som passar in i en stereotyp arabisk dokusåpa, hårt traffikerade vägar utanför. För mig är det ju viktigt att kunna ha en fin och (förhållandevis) tyst vrå där jag kan jobba hemifrån. Jag har inte haft så många förutfattade meningar om lägenheterna men har alltid gått in och ställt frågorna
-Kan jag sova gott här, och kan jag jobba inspirerat i ett av rummen.
Dom utrymmen finns det inga många av.

Jag hittade ett jättevackert ställe i Defence Colony häromdan. Fullständigt omöblerat, vilket jag nu inser är bra - det är svårt att bära på skandinavisk förkärlek till det avskalade när man bor i ett land där allting ska pyntas HELA TIDEN.

Däremot ser jag också hur jag förändras här, förmodligen till det bättre, för när jag anlände tyckte jag att de blomsterarrangemeng floristerna säljer är så fruktansvärt kitschiga, och nu tycker jag att de är fina. Det häftigaste är när de pyntar en hel bil med fasttejpade orkider inför bröllop.

Stället i DefCol var vackert. Men dyrt, tyckte jag. Så jag velade. Och sen tänkte jag
-Va fan håller du på med, betala lite extra, du tycker ju om det här stället otroligt mycket.
Men lägenheten hade redan försvunnit från marknaden.

Jag jobbar nu med mäklare nummer sex.

Joginder... rekommenderades av en indisk kompis men är a) för på, och försökte få mig att skriva en charmig men liten barsati nästan ommedelbart, b) fattar inte vad jag letar efter, c) är pretentiös. Hans engelska är ganska dålig och både jag och han ringer till Roop stup i kvarten för att klarificera vad det är vi precis kom överens om på telefon. Roops man Romana skämtar hela tiden att han skulle älska att filma mig och Joghinder samtidigt när vi pratar i telefon och lägga ihop det på en split screen.

Siddhart... Joginder trendiga, lite bögiga kompis som visade loftlägenheten i Jangpura och som faktiskt försökte få hyresvärden att ändra sig. Problemet med Siddhart är att under första dagen name droppade sans cesse och sen bjöd mig på en joint. Jag ville inte ha hasch, tack så mycket, jag vill ha en lägenhet. Han rökte senare på när han slussade omkring mig i Nizamuddin för att hitta ett ställe där. Charmigt. Och proffsigt. Eller hur?

Bela... ja, alltså, förutom att jag aldrig tidigare åkt med nån som kör så dåligt och långsamt utan respekt (eller förståelse) för filer och högerregel, så är hon bov nummer ett när det gäller att vara off brief, alltså att visa lägenheter som inte överrenstämmer på något sätt alls med det man bett om. Hon är charmig på sitt gummiga sätt dock. Lite överviktigt med utkletat läppstift och ruffsigt hår. Jag tycker faktiskt hemskt bra om henne. Hon är inte pretentiös, är lite av en modersfigur men smått flummig.

Kajal... henne tycker jag hemskt bra om. Plus att hon har trendiga glasögon och snygga kurtor (som en lång skortklänning) och påminner mer om min mamma än en traditionell bullmamma.

(Mamma blir alltid sur när jag säger att hon inte är bullmamma för vi brukade baka ganska mycket när jag var liten, men nu är hon högt uppsatt på sitt jobb och de brukar ju inte bullmammor vara. Hon ringde mig på misstag en gång när hon läxade upp en kollega och det var fanimej det roligaste jag hört. Hon är snäll, men drar en retorisk mening om hur det som gick fel borde ha hanteras och lägger därefter till ett väldigt engelsk "Isn"t that so?")

I alla fall, Kajal.... hon är rakt på sak men alltid trevlig och ganska rolig. Hon berättade för mig att
-Tyskar vill ha gamla hus
-Norrmän vill ha nya hus med mycket ljus
-Britter vill ha äldre hus med lite charm
Det var hon som visade mig stället i DefCol som jag förlorade för att jag inte beslöt mig snabbt nog men hon sa att det var konstigt att jag som svensk ville ha det här stället.
-Fast du är ju halvengelsk, la hon till, som om 50 procent brittiskt blod var utgångspunkten för en hel drös anomalier.

Mr Kohli.... han rekommenderades av kontorets administratör och visade ett par tre okej ställen. Ska nog ringa tillbaks och säga att jag inte längre letar efter ett möblerat ställe. Det funkar inte. Kohli är schysst. Men inga fynd ännu..

Mr X... för att jag inte kommer ihåg vad han heter. Jag vände mig till min tränare som bor nära DefCol och bad om hjälp med att hitta ställen i South Extension som ligger precis bredvid. Han bad mig ringa Rajul som just nu extraknäcker med denna mäklare.

Rajul är ung och ganska stilig och känner min tränare från deras gym. Han har precis pluggat klart mass communications och är ganska söt men oj oj oj vad dessa människar är självcentrerade. Varje gång vi gick in i en lägenhet speglade han sig i badrummen. När han pratade om att han ville vara programledare på TV ställde han sig med höften utåt och spände lite omedvetet sina biceps. Jag har ju fotat indiska bodybuilders hela våren och är ganska trött på den här ganska naiva självupptagenheten. Den är rolig ibland, men inte när man letar lägenhet. Hans chef Mr X är spinking med nikotinfläckade tänder. Jag var faktiskt lite surkärring igår. Har mått så dåligt av värmen (45 plus skulle jag tro senaste dagarna) och har sovit mig igenom eftermiddagarna. Ska ta mig i kragen och vara charmtroll när jag åker ut med dom igen idag. Dom är ju trevliga. Det är bara att jag vill gråta varje gång någonting är off brief.

Wish me luck.

2 comments:

  1. Vännen! Vad jobbigt. Men hemskt kul att läsa. Tycker du skriver kanon. Är det Joginder i Nizamuddin du har testat med (eller ja, han bor ju inte där, men hänger i kvarteren rätt mycket). Tro inte på ett ord av vad han säger. Men han har ett gott hjärta, längst in. Hjälpte mig med mitt förra ställe, och kom t.o.m. tillbaks och pulade med ljusslingorna. 9811629797

    ReplyDelete
  2. Jajamensan, det var Joginder... ha ha ha... Jag ger inte upp! Hittade nastan ett stalle i DC haromdan. Lite dyrt, men valdigt coolt.

    ReplyDelete