Saturday, 30 May 2009

Ett kontorstak, tre apor, en svensk


Vid tretiden har solen sjunkit så lågt över västra Delhi att ljus flödar in genom dörren till terrassen. Grå stentrappor leder upp till balkongen på framsidan där rosa blommar växer i tre mörkröda krukor. Connaught Places höghus reser sig från trädtropparna bakom Janpath Market. Turister shoppar krimskrams, gulgröna rickshaws ilar ner avenyn, ofta fortare och smidigare än medelklassens SUVs.


En kväll spatserar en tonårsapa längs muren på terrassen. Han sätter sig bredvid grannhusets slitna parabolantenner och bektraktar ett stort träd på andra sidan av den stora parkeringsplatsen framför mitt kontor där Pizza Hut och McDonaldskunder parkerar varje dag.

Till slut beslutar han sig för att använda två löst hängande kablar för att ta sig ner till gatan. Med en fot och en hand på vardera lina ger han sig ut i tomrummet. Men kablarna hänger slappt och ger inte tillräckligt med motstånd för en enkel linbanefärd. Han stannar halvägs. Mission Impossible? Byter ställning så att han sitter med bägge fötter på en kabel medans han håller i sig med nävarna hårt knutna runt den andra. Små mänskliga händer runt svart gummi. Solen har sjunkit. Det är dunkelt och jag undrar hur bra syn apor har i skymningen. Har han felbedömt avståndet? Det stora trädets grenar är kanske femton meter bort.

Han fortsätter, varsamt men med beslutsamhet. Och han klarar sig. Försvinner in bland löven.

En äldre apa dyker upp på takterrassen ett par minuter senare. En bebis hänger sig fast i hennes päls, som en lurvig midjeväska. Jag drar mig tillbaks till dörren, beredd att stänga den om modern känner sig stressad eller hotad och går till attack. Letar hon efter tonårssonen som precis klarat av sin urbana Tarzanbravur?


På andra sidan taket finner man inga rosa blommor, bara skräp, en gammal dörrmatta och kontorets gigantiska generator, stor som ett gult torp i metall. En övergiven parabolantenn ligger som ett torrt fågelbad på cementgolvet.




På marken ligger kablar nötta ända in på metallen. Jag vet inte om det är solen som skalat av gummit eller om apor och kråkor gnagt av materialet. Jag vet inte heller om det är elektriska kablar och tar därför ett stort steg över dem så att jeansen inte fastnar.


Vill inte dö av en elchock på ett anonymt kontorstak med bara himmeln som vittne.

Väggarna till trapphuset och hisschaktet är mörkrösa, färgfläckade och slitna.

När åskväder drar in över huvudstaden är detta bästa platsen att titta på de regntunga moln som sänker sig över 70talsskraporna. Där kurar vi kontorsråttor.

Blixten skjuter snett över himmeln.

No comments:

Post a Comment