Tuesday, 2 December 2008

Krigsfoto på konstmarknaden

En ung flykting vandrar i Sudans öken. Flickans roströda huvudduk bryter upp bakgrundens enfärgade blågråa himmel som sträcker sig många mil mot horisonten. Inte ett enda moln vakar över 12-åringen när hon ger sig ut i gryningen för att leta efter ved. I det karga landskapet bär hon en fläckfri ockrafärgad klänning med en skir vit sjal knuten runt midjan likt en improviserad obi.

Lägret Abu Shouk, med sjuttio tusen människor, är hennes hem sedan flykten från det brutala inbördeskrig som började 2003. När svarta afrikanska bönder i Sudans Darfurregion trotsade den arabdominerade regeringen i Khartoum följde våldsamma represalier av landets arme och den fruktade arabiska nomadmilisen Janjaweed. Drygt två miljoner människor har tvingats överge sina hem. Provisoriska tältstäder i Sudan och på andra sidan gränsen mot Tchad har långsamt förvandlats till undermåliga, permanenta bosättningar.

Efter många månaders politiskt stillestånd, med Afrikanska Unionens underbemannade trupper på marken, har FN i New York till slut börjat diskutera ett internationellt engagemang för att förbättra flyktingarnas liv och för att nå ett slut på kriget.

Flickans graciösa hållning är like imponerande som hennes levnadsvillkor är utmanande. Hon skjuter fram hakan en aning som för att visa sitt mod och sin uthållighet. Flickans två väninnor följer henne in i öknen. Den ena ser på henne frågande som om hon förväntar sig vägledning. Den andra ser ner på marken med ett plågat uttryck av förtvivlan. Öknens sand omger dem och sträcker sig oavbrutet mot den kala horisonten. Här finns varken träd, buskar eller hopp om att snart hitta ved.

Fotografiet togs tre minuter över sju i norra Darfur. Fotografen Ron Haviv vaknade tidigt den 25 juli förra sommaren för att fotografera de människor som varje dag gav sig iväg för att leta ved i det torra landskap vars vegetation försämrats drastiskt av flyktingströmmen. Haviv var på uppdrag av UNICEF att fotografera barns tillstånd i flyktinglägren och hade redan tagit över tio tusen bilder med sin tunga Canon EOS-1Ds Mark II.

Flickorna var till att börja med blyga men berättade för Haviv och hans tolk om sina liv. Ibland vandrade flickorna i över tio timmar för att samla ihop den ved deras familjer behövde för att laga mat. Fastän de ständigt var rädda att stöta på soldater eller Janjaweed tyckte de tre vännerna om att vara tillsammans. Haviv, en välrespekterad amerikansk fotojournalist, visste att till och med 8-åringar hade våldtagits. Det var nästan alltid de yngsta flickorna som hämtade ved.

-De hoppas att flickornas unga ålder skall avskräcka våldtäktsmän, men tyvärr attackeras de ändå, förklarade Haviv.

Omgiven av det varma ljuset visste Haviv att flickornas avundsvärda lugn och deras kläders mättade färger gav honom tillfälle att skapa en enastående bild. Med bländaren på 2.8 valde han att fokusera på flickan med den röda sjalen och hennes blick av trofast beslutsamhet. Hennes väninnor och gryningslandskapet omslöts diffust av morgonsolen som skänkte sanden en blodapelsinorange nyans. Dagen efter lämnade Haviv Darfur och fotografiets besynnerliga resa inleddes.

* * * * *

Tre månader senare, när New Yorks parker förberedde sig för höstens praktföreställning av röda och gula trädkronor, framträdde fotografiet igen. Vinden smekte kinderna på de fotografer och studenter som sakta trädde in i en av New School Universitys byggnader i Greenwich Village och sedan tog plats i aulan. Haviv, med sina kolleger från fotokollektivet VII (Seven), höll en konferens för att diskutera sitt arbete och sin industri. Uppe på scenen satt Haviv framför en enorm videoprojektion som glimtade med Darfurs färgpalett. Han hade även filmat i Darfur och nu rörde sig flickan med den röda sjalen långsamt på duken i den mörklagda aulan. Det var hennes andra framträdande den helgen. Kvällen innan hade ett nytt galleri i New Yorks konstdistrikt Chelsea öppnats där bilden på henne och de två vänninorna hängde mittemot entren till det minimalistiska galleriet. Fotografiet kostade tre tusen dollar.

Galleriets delägare var en av många gäster som höll föredrag på VII-konferensen. Bill Hunt är en före-detta skådespelare som säger sig ha börjat sin karriär inom konstvärlden för att få rabatt på sina egna konstinköp. Den talangfulle och karismatiske föreläsaren, med gråvitt hår svept bakåt som en åldrande dandy, talade om sitt samarbete med VII-fotograferna och sitt beslut att öppna sitt nya galleri med förhållandevist nya fotojournalistiska bilder varav många var våldsamma.

Hunts galleriutställning var anmärkningsvärd på flera sätt. Nio fotografer delade samma utrymme utan ett specifikt enhetligt tema. Där fanns bilder från Irak, Afghanistan och det forna Jugoslavien, men även från Minnesota, Pennsylvania och Washington D.C. Utan bildtexterna som gör fotografier sällskap i tidningar var bilderna presenterade utan sammanhang. Kollektivets fotografer kaller sig “konflikt fotografer” vilket inbegriper både Havivs bild på de sudanesiska flickorna och kollegan Lauren Greenfields bild på en anorektisk amerikansk tonåring.

Utställningen var även i tiden därför att många fotojournalister nu medvetet utvecklar konstnärligt individuella förhållningssätt till sitt arbete och gränsen mellan fotojournalistik och konstfotografi håller på att luckras upp. I februari, på det internetbaserade fotografnätverket Lightstalkers, ställde en kanadensisk fotograf den enkla frågan om ett dokuments estetik är oumbärligt för den berättande och informerande funktion som fotojournalistiken hävdas ha. Inom ett par månader hade de fotografer som gav sig in i debatten skrivit mer än trettio tusen ord i ämnet. Många tog också tillfället att diskutera de fotojournalister som säljer sitt arbete inom konstvärlden och fenomenets etiska problematik.

Bilden på de tre sudanesiska flickorna har givetvis ett ekonomisk värde även inom nyhetsmedia. Fotografens resa och utrustning kostar pengar. Publiceringsrättigheter är en handelsvara. Men när ett fotografi säljs som konstföremål hävdar många kritiker att man förirrat sig från fotojournalistikens ändamål att utbilda omvärlden om betydelsebärande händelser och konflikter. Är det moralisk försvarsbart att omvandla en människas lidande till en produkt vars pris representerar en summa pengar som i viss mån skulle kunna underlätta det arbete som t.ex. Läkare utan gränser utför i Sudan?

Äldre fotografier, som Robert Capas bilder från det spanska inbördeskriget eller Henri Cartier-Bressons ikoniska foton från efterkrigstidens Paris, har länge eftersökts av privata konstsamlare. Kontrasten med Havivs fotografi är att de människor som porträtteras i äldre bilder inte längre lever. För dagens yngre generationer utgör de konflikterna nu endast ett par intressanta kapitel i en historiebok. Men Haviv och hans kolleger sålde bilder av människor vars lidande fortsätter eller vars familjer fortfarande sörjer dem. Vernissaget 15 oktober hyllade de fotografer som vigt sitt liv åt att illustrera lidande för att provocera en reaktion från omvärlden, men som samtidigt vet när de jobbar att de alltid kan återvända hem till New York eller Paris eller Köpenhamn. Konflikten i Darfur fortsatte när utställningen i New York invigdes med vin och vimmel.

De två senaste åren har fotograferna James Nachtwey, Larry Burrows, Luc Delahaye, Larry Towell, Alex Webb och Simon Norfolk haft individuella utställningar i Nordamerika. Det finns en rent marknadsbaserad förklaring till denna trend. Priserna på äldra fotografier har ökat markant. På alla hjärtans dag sålde auktionshuset Sotheby i New York ett fotografi för nästan tre miljoner amerikanska dollar till en privat konstsamlare. Aldrig förr har ett fotografi sålts för så mycket. I och med att priserna skjutit i höjden har konstvärlden kontrat med att utöka sitt utbud. Därmed expanderar definitionen av vad som är konst. Att föra in fotojournalismen i denna värld är således ett sätt att rikta in sig på den del av marknaden som intresserar sig för förhållandevist billiga fotografier.

Å andra sidan har denna trend även en sociopolitisk begynnelse. Bildernas inträde i konstvärlden var enligt många symptomatiskt av en större skeptisism, framförallt i Amerika, gentemot nyhetsmedia och dess förmåga att påverka den politiska dialogen. När information är tillgänglig oavbrutet via tv, radio och internet, kan ett galleris beslut att förstora och rama in enstaka fotografier ses som en skarpt riktad kritik av människors hetsiga och oanalytiska konsumtion av bilder.

Dessa utställningar lyckas även offentliggöra fotojournalistiken på ett nytt sätt i och med att trendens nyhetsvärde skapar ett intresse i media. The New York Times, bland andra, skrev om VIIs show på Hasted Huntgalleriet. Bill Hunts arbetspartner Sarah Hasted, galleriets delägare, en reslig blondin från New Mexico, kände att detta var del av showens syfte. Hon valde t.ex. att hänga en djupt sorglig James Nachtwey bild från Rwanda bredvid Havivs bild av de sudanesiska flickorna. Många amerikaner, sa hon, var fruktansvärt oinformerade om Rwanda massakrerna när våldet slet sönder det afrikanska landet.

-Jag tror att många människor vaknade på morgonen, åt sina flingor till frukost och hade ingen aning om vad som pågick, sa hon.

Hon hade detta i åtanke när hon valde bilderna till utställningen. När Haviv återvände från Darfur förra sommaren styrde han sina steg mot det ej ännu färdigrenoverade galleriet där Hasted satt och jobbade under ett plastskynke i ena hörnet för att komma bort från byggdammet. När Haviv klivit igenom röran gav han henne en CD med ett urval av bilder från Darfur. Hasted valde nästan ommedelbart bilden av de tre sudanesiska flickorna.

-Det var den som var mest anmärkningsvärd, sa hon. När bilden återvände från tryckeriet, förstorad till 79 gånger 102 centimeter, valde Hasted och kollegan Bill Hunt att hänga fotografiet mittemot entren. Galleriet är inhyst i en steril, industriell byggnad med nakna väggar vilket innebar att fotografiets gula och röda nyanser var etraordinära i sin omgivning. Endast 12 kopior var till salu för tre tusen dollar vardera.

* * * * *

I december, när utställningen varit öppen i två veckor, bjöd Hasted och Hunt in ett tjugotal konstsamlare till galleriet för att diskutera fotografierna. Vinterljuset drog sig långsamt undan i skymningen och den kyliga vinden städade undan skräpet på West 20th Streets trottoar. Uppe i galleriet på första våningen förberedde sig intendenten Alison Devine Nordström att tala om fotojournalismens inträde i konstvärlden. Hon köper in fotografier för George Eastman House, ett museum som ligger i Rochester, N.Y. och har världens största samling av fotografier och negativ.

Nordström kom snabbt att beröra Susan Sontags oumbärliga kritik av fotografi som publicerades 1979 i boken “On Photography.”

-Det är oundvikligt att nämna Susan Sontags citat om kapitalismens omättliga törst för bilder, sa Nordström som sedan förklarade varför, i hennes mening, kategorierna “fotojournalistik” och “konstfotografi” nu är överflödiga.

-I viss mån kan man säga att dessa kategorier definieras av marknaden. Om man inte kan sälja en bild till en tidning, varför ska man då inte kunna kontakta ett galleri för att sälja bilden som konst?

En av åhörarna frågade Nordström om bilderna i utställningen hade fel stil för en tidning. Enligt Nordström var flera av bilderna vackra och informativa samtidigt. Att fotojournalister utvecklat egna stilar är något hon uppmuntrar.

-Jag är intresserad av möjligheten att ta fotojournalistiska bilder med en medium-format kamera, eller med vissa detaljer ur fokus.... De där klassiska svartvita bilderna är inte längre det ända sättet att informera om vad som händer i världen.

Kathy Ryan, fotoredaktören för New York Times Magazine är också övertygad om att man kan och borde berätta en historia från olika estetiska synvinklar. Hon arbetar gärna med både fotojournalister och konstfotografer och ber dem ibland “byta sida.” Havivs kolleger från VII-agenturen Antonin Kratochvil och Joachim Ladefoged, som båda arbetat i konfliktdrabbade områden i flera år, har fotograferat Carnegie Hall respektive amerikanska cheerleaders för tidskriften. I Ryans vitmålade kontor, där Manhattans tak glittrar i solskenet utanför fönstret, har hon en bild av Simon Norfolk som föreställer en man med tuggummifärgade ballonger utanför ett raserat hus i Afghanistan.

-Norfolk tillhör båda världarna, sa Ryan som jämför fotografens landskapsbilder med Turner-målningar. När Ryan ville illustrera en artikel om flyktingläger i Tchad, Tjetjenien och Pakistan som blivit permanenta bostäder, vände hon sig till Norfolk. Hon hoppades att nyskapande bilder skulle provocera tidskriftens läsare till att ifrågasätta vad som händer när flyktingar inte kan återvända hem.

-Hans fotografier fungerar väldigt bra på en gallerivägg, men det är också ett bra sätt att komma åt ett ämne på ett nytt sätt, sa Ryan

Hon anser att VII-utställningen på Hasted Huntgalleriet var revolutionär men var inte förvånad att det var Bill Hunt och Sarah Hasted som vågade sälja dessa dokumentära fotografier. Innan de startade eget, arbetade de för Rico Maresca-galleriet som 2003 visade bilder tagna av den forne fotojournalisten Luc Delahaye.

En bild på en död talibansoldat var till salu för 18.000 dollar och köptes bl.a. av flera museer. Bilden togs ungefär femtio kilometer från Kabul när Taliban försökte försvara huvudstaden mot Norra Alliansen. Delahaye försörjer sig numera uteslutande genom att sälja sina fotografier som konst. Han vet ingenting om den döda mannen i fotografiet. Där finns en tydlig olikhet med fotojournalister som är sagoberättare per definition. Enligt Hasted köptes en kopia av Delahayes fotografi av en privat samlare.

-Han hängde den i vardagsrummet och hans fru lämnade honom.

Hasted och Hunts erfarenhet från Delahaye-showen betydde att de kände till marknaden för fotografier som kan anses stötande, t.o.m. frånstötande. Havivs bild på de sudanesiska flickorna må vara sorglig men är mindre chockerande än t.ex. Antonin Kratochvils bild från Haiti på en död, skalperad man. Huvudets slakthusröda muskler och de silvriga senorna glänser bredvid den mörka, dammtäckta huden på mannens rygg. Två barn, ur fokus, ser ner på kadavret som ligger i mitten av gatan. Hasted och Hunt medgav att de sålt fotografiet till en privat konstsamlare men vägrade artigt att ta kontakt med honom för denna artikel.

-Det är nån som är väldigt risque, någon som har ett hus fullt med kontroversiella bilder, sa Hunt kort innan han förklarade varför de valt att ta med bilden i utställningen.

-Att ha en utställning är som att ha en show. Man säljer inte bara bilder men man marknadsför också sig själv som galleriägare, sa Hunt där han satt tillbakalutad i en modern stol inne på galleriets mottagningsrum. Detta var en av Hunts många nästan oanständigt rättframma kommentarer som han lyckades presentera med en uppfriskande ärlighet som kan tyckas ovanlig för konstvärlden där facktermer och filosofiska funderingar ofta nämns innan pengar och PR. Hunt, en lång man sobert klädd i svart med en plastklocka runt vristen, har arbetat i konstvärlden länge, samlar själv på bilder, undervisar på halvtid och stödjer många HIV- och aidsvälgörenheter. Han pendlar mellan allvar och ett busigt skratt. Vissa meningar pryds med svärord men accentueras med lustiga, narrliknande miner.


Ett halvt dussin besökare strosade omkring i galleriet den lördagseftermiddagen. Två män kom in i mottagningsrummet för att hälsa på Hunt.

-Det är här vi super kunderna fulla så att de ger oss pengar, skämtade Hunt glatt innan han tog med sig vännerna ut i galleriet.

-Darfurbilden är häpnandsväckande vacker, kommenterade en av dem. På väggen bredvid Havivs bild från Darfur hängde ett fotografi från 1994 taget av den amerikanska fotografen James Nachtwey. Det föreställde en ung man i profil som håller handen runt halsen som om han inte kan prata. Ett långt ärr sveper från mungipan till käkbenet. Ännu ett ärr följer kindbenets kontur. Ett tredje ärr ligger parallelt med hårfästet och slutar vid örat vars övre del är borthugget. Ett fjärde ärr smyckar skallen. Mannen attackerades med en machete och kommer ha ärren för alltid. Fotografiet kostade sex tusen dollar.

Männen fortsatte sin guidade visning runt galleriet. De såg kollaget av bilder tagna från luften efter tsunamin i sydost Asien 2004. De såg bilden från en thailändsk bordell. Bilden av burqor som hänger på tork utanför ett hem i Afghanistan. Bilden på en död amerikansk marinsoldat i Irak och bilden av en vit häst som flyr Saddams palats. Några minuter senare öppnade galleriets entre och en man i fyrtioårsåldern klev in över tröskeln. En välanvänd keps som en gång förmodligen varit svart höll mannens lockiga, gråsprängda hår i styr.

-Näh men, utbrast Hunt entusiastiskt. Damer och herrar, detta är den världsberömda krigsfotografen Ron Haviv.

Haviv log som svar. Fotografen, som ursprungligen kommer från Brooklyn och studerade journalistik vid New York University, har ett ungdomligt ansikte med stora bruna ögon och ser aningen för pojkaktig ut för en man som överlevt krig i Bosnien, Afghanistan, Kongo och Irak.

Utställningen hade pågått i snart två månader och åtta exemplar av Havivs Darfur-bild hade redan sålts.

-Hon är vacker, eller hur? kommenterade Haviv nöjt om fotografiet innan han försvann in på Hasteds kontor.

-Många konstnärer är så sjukligt självcentrerade att man blir helt utmattade, sa Hunt med ett busigt leende. Ron är inte sån alls.... inte än så länge

* * * * *

Strax efter det att showen öppnade besökte Sandy och Ellen Luger galleriet. Paret hade länge beundrat fotograferna och var fast beslutna att köpa ett par bilder. Ellen, en nätt kvinna med kort, vitt hår och diskreta svarta glasögon, tog penna och papper för att notera de bilder hon skulle kunna tänka sig ha hemma. Hennes make Sandy, även han med kort hår men med trendiga, röda glasögon, gjorde likadant. Ellen, som arbetade med familjerådgivning och drev en abortklinik innan hon gick i pension, passerade bilden av papperslyktor som flyter på Tigrisfloden i Baghdad.

Sandy, som tidigare arbetade för ett läkemedelsföretag, gick förbi bilden av amerikanska trupper i en snöstorm i Bosnien. Som bidragsgivare till International Center for Photography, en fotografiskola med ett stort galleriutrymme i New York, ansåg Sandy och Ellen att denna utställning var viktig.

- Det finns folk som ser Hotel Rwanda på bio för att de tycker att det är viktigt, sa Ellen vid ett senare tillfälle, och det finns folk som undviker den filmen för att den är upprörande.

Sandys föräldrar kom till USA från Europa efter förintelsen. Han skulle vilja köpa historiska fotografier från den tid då hans familj misste många medlemmar.

- Det är kanske inte konstnärliga fotografier men de är betydelsefulla för mig, kommenterade han.

När de sett hela utställningen på Hasted Hunt-galleriet satte de sig ner för att jämföra sina listor. Sandy och Ellen hade individuellt valt bilden på flickorna i Sudan. De beslöt sig omedelbart för att köpa den. Sandy var också intresserad av bilden från Rwanda på mannen med de parallella macheteärren.

-Men det är inte en bild som man kan ha lägenheten när barnbarnen hälsar på, sa han.

-Det är en svår bild att se på för vem som helst, la Ellen till bestämt.

Istället valde de ytterligare en bild från Darfur av James Nacthwey, som besökt området året före Haviv. En ung man ligger på marken i ett Läkare utan gränser-sjukhus. Hans mor sitter bredvid honom med handen vilande på sonens vita tunika. Hennes underarms ådror är lika tunna som den plasttub som ligger längs marken i fotografiets nedre kant och sedan försvinner in under sonens hud. Ett myggnät ramar in bildens övre kant. Det klassiska, svartvita fotografiet kostade fem tusen dollar.

Det är inte endast fotografiernas skönhet som fängslat Sandy och Ellen, de var även övertygade om fotojournalistikens betydelse.

-De försöker förbättra världen, sa Sandy förra december om fotojournalister, Ron Havivs arbete från Jugoslavien kommer att användas för att åtala Milosevic i Haag.

Sandy anser att de bilder som han köpt har ett historiskt värde, att fotojournalister bevarar enskilda tillfällen ur världshistorien. Varken Sandy eller Ellen säger sig ha köpt bilderna från Sudan som en investering.

-Jag vill helt enkelt omge mig med vackra saker, sa Ellen. Paret ägde redan ett signerat fotografi av Magnumfotografen Henri Cartier-Bresson. När Sandy reste till New Mexico för ett par år sedan såg han fotografiet i ett galleri och ringde hem till Ellen i New Jersey.

-Bra, svarade Ellen innan hon sa att om han fick köpa det dyra fotografiet så skulle hon få sin vilja igenom om en flytt in till New York. Sandy köpte fotografiet tre dar senare.

-Vi köpte lägenheten för att rama in fotografiet, skämtade Sandy, så vi säger att det är alla tiders dyraste Cartier-Bresson.

En gallerist i Los Angeles sa vid en senare tidpunkt till Sandy att bildens värde utan tvekan fyrdubblats efter Cartier-Bressons död 2004. Fotografens bilder säljs nu i vissa fall för upp mot tjugo tusen dollar.

Hunt och Hasteds beslut att representera dessa fotografer har därmed även en rent ekonomisk förklaring. Genom att klassifiera samtida fotojournalistik som konst har de skapat en potentiellt luckrativ niche i konstmarknaden. Den stereotypiska uppfattningen av krigsfotografer som modiga och godhjärtade underlättar marknadsföringen

-Dom här fotograferna är otroligt karismatiska, kommenterade Hunt, det måste dom vara i och med att dom reser till farliga ställen och måste använda charm för att ta bilder av människor som inte vill fotograferas. Det betyder inte nödvändigtvis att alla krigsfotografer är attraktiva, men att dom är snabbtänkta och charmiga.

Hunt styrde diskussionen till fotojournalister han ansåg vara både karismatiska och attraktiva. Däribland James Nachtwey, vars bild av en grupp kvinnor i svarta burqor där en hand sticker ut ur tyghavet sålde nästan lika mycket som Havivs Darfurbild.

-Nachtwey har liksom en vit skjorta på sig när han jobbar på Västbanken, utbrast Hunt upphetsat, och man bara frågar sig, “James vad håller du på med?” Alla andra har på sig hjälm och skottsäker väst medan han springer omkring och ser ut som Ghandi i mitten av allt det där..... fortsatte Hunt och spred sina armar vitt som för att illustrera en fiktiv hop av stenkastande demonstranter.

-James har en viss utstrålning och kommer till en plats och gör sin Abraham Lincoln-grej och det enda jag kan tänka på är att jag hemskt gärna skulle vilja förföra honom.

Det är inte bara fotojournalisternas rykte som attraherar konstamlare. Deras bilder är också relativt billiga jämfört med äldre fotografier. Enligt Hunt har prisökningarna helt enkelt uppmuntrat konstsamlare att leta efter ny konst som kan visa sig vara en god investering. Enligt Art Price, en fransk webbsajt som granskar den internationella konstmarknaden, har Cartier-Bresson fotografier ökat ungefär 500 procent sen mitten på nittiotalet.

-Jag samlar själv konst, sa Hunt, och jag har sett hur priserna bara ökat och ökat men lusten att äga fotografier har inte minskat.

För att tillmötesgå efterfrågan har föreställningen om vad som är konstnärligt expanderat. Hunt är övertygad om att mycket som inte tidigare ansetts vara konst kan säljas och han njöt av att arbetade på det innovativa galleriet Rico Maresca innan han startade eget. Där sålde de under en period bilder av atombombexplosioner. Den showen, medgav han till slut, kanske var aningen okänslig vilket han insåg när hans kollega visade en kund utställningen och kallade bilderna “vackra,” “spektakulära” och “unika.” Kunden kom från Japan. Hunt tog en paus när han berättade detta för att långsamt skaka på huvudet som om han inte kunde tro sin ögon.

-Jag ville typ skrika “Är du hjärndöd?” Man kan lika gärna visa bantningsbilder till människor som överlevt förintelsen!

Fotografi som konstform utvecklas även när kameralinsen vänds mot föremål som tidigare ansetts för vardagliga eller ointressanta. Eller för hemska.

-Det är viktigt att komma ihåg att människor söker stimulans. Ett konstobjekt är bara en pryl. Man tar med sig det hem, man hänger det på väggen och man säger “Den här prylen tillhör mig,” sa Hunt.

Hunt har själv fler än 200 konstföremål som turnerade i Europa i höstas. Den bild han anser mest chockerande är ett Joel-Peter Witkin-fotografi av en halshuggen man som sitter i en stol i ett bårhus. Liket har endast strumpor på sig

-Jag avgudar den bilden. Jag tycker inte om strumporna, det handlar bara om huvudet för mig. Jag kommer ihåg när jag såg den första gången och tänkte “Herre gud, det här bryter verkligen mot varenda regel som finns,” sa Hunt som såg smått ekstatisk ut. Fotografiet hängde mittemot köket i hans lägenhet tills han sambo till slut la in veto mot det.

-Fotografier kan shocka endast om de visar något nytt, skrev Susan Sontag i “On Photography.” I och med att konsumenten vänjer sig vid vissa teman måste fotografen ständigt tänja på gränserna. Nakenhet är inte längre tabu. Våld och blod upprör mindre än förr. Hasted och Hunt säger sig däremot ha undvikit att bli känslomässigt avtrubbade när de i två månader var omgivna av VII-fotografernas bilder i galleriet.

-Varje gång en besökare grät påmindes vi om bildernas intryck, sa Hasted.

* * * * *

När Haviv tog fotografiet av den sudanesiska flickan och hennes två vänner, betvivlade han inte att hans arbete kunde hjälpa situationen på något sätt. Bilderna såldes på auktion vid UNICEFs New York-kontor för att samla in pengar till Darfur. Haviv har även ställt ut dom i Los Angeles för att dra uppmärksamhet till konflikten. Han är fullständigt övertygad om att all exponering av hans bilder är positiv även när de hänger i ett trendigt galleri med en begränsad elitkundkrets såsom Hasted Hunt.

-Det är helt enkelt ett annat sätt att kommunicera på, sa Haviv. Mitt arbete har ställts ut i skolor och utomhus där allmänheten kan se bilderna gratis.

Havivs kontor ligger i Hell’s Kitchen, ett förhållandevist nergånget område av New York nära den bruna Hudsonfloden och nordväst om Times Squares färgsprakande neonskyltar och kulturchockade turister. Överallt i studion stod bokhyllar i metall, fullproppade med pärmar, svarta nylonryggsäckar, kameror, linser och lådor med negativ. Haviv började arbeta digitalt ungefär fyra år sen.

Stående framför en enorm Macintosh, klickade Haviv sig långsamt genom datorns hårddisk för att hitta videon han spelat in i Darfur.

-I Darfur växer barn up väldigt fort, kommenterade Havivs röst i högtalarna när dokumentären satt igång på den breda skärmen.

Hasted Hunt galleriet sålde åtta eller nio exemplar av hans bild från Darfur. Haviv ville inte diskutera sin vinst från galleriet.

-Ingen ger sig in i den här branschen för att bli rik, kommenterade han, så extra inkomst skadar inte.

Han medgav att han mottog femtio procent av intäkterna. Det betyder att han tjänat ungefär 13.000 dollar före skatt för Darfur-bilden som endast var en av fem Haviv-fotografier i utställningen. Han säger sig vilja dela med sig av pengarna till flickan i bilden.

-Jag försöker hitta henne, sa han många månader efter resan till Darfur och tusentals kilometer från flyktinglägret Abu Shouk. Men han verkade nertyngd av vetskapen att denna önskan var praktiskt ogenomförbar i en sådan stor, komplicerad konfliktsituation.

-För att försöka hjälpa henne, la han trött till

No comments:

Post a Comment