Wednesday, 15 October 2008

En teaterkuliss


När jag flyttade till USA 2005 var det min första resa till den sidan av Atlanten. Jag landade på Newark och såg Frihetsgudinnan sträcka sin fackla mot moderna Amerikas ursprungsländer i Europa. Jag kände ingen i New York, så min bästa vän från universitetet bjöd hem mig till New Haven där hon då jobbade med marknadsföring på ett akademiskt bokförlag. Jag lyckades på något sätt ta mig från Newark till Grand Central Station i Manhattans hjärta.

I en scen i “The Ice Storm” tar Elijah Wood tåget in till New York. Den uråldrige tågmästaren ropar orden “Grand” “Central” “Station” med sådan stolthet och med sådan emfas på “Grand” att det är den scenen jag kommer ihåg bäst från filmen. Och så stod jag där själv under det enorma takvalvet dekorerat med stjärnor. Sen vidare till New Haven.

När tåget skjöt upp ur marken var vi antingen i Queens eller The Bronx på väg norrut. Skymningens rosa toner försvann snabbt i stigande mörker. Nedanför tåget såg jag ett knattelag spela baseball. I strålkastarljuset såg gräset onaturligt grönt ut, uniformerna fick en filmlik lyster.

Likt en film, cinematiskt.... detta intryck återvände gång på gång under mina första dagar i USA.

I en trendig bar i New Haven satt jag och Jessica och njöt av rosa cocktails och varandras sällskap när en lång svart kille gled in i baren. “Det var han som sålde kokain till Scott,” viskade hon tyst, bara ett par månader efter hennes en gång älskade pojkväns mörka förhållande med droger avslöjats. Hon hotade med att se till att få honom deporterad, innan han självmant slank tillbaks till Skottland där de träffats. Jag stirrade på killen som kommit in i baren. Hur många gånger i Hollywoodianska filmer har inte langaren varit svart? Det upprör min svarta amerikanska vänner varje gång eftersom den vita medelklasslangaren porträtteras mycket mer sällan.

Paraleller mellan konst och verlighet och vilken av dessa ger upphov till den andra är ju ett outtömligt diskussionämne.

Jag reste till Baltimore 4de oktober. Innan jag reste hade folk redan börjat fråga mig om jag hade sett TV-serien "The Wire". Det hade och har jag inte ännu. Förutom ett kort joggingpass som ledde mig ner till Greenmount Avenue, såg jag inte mycket av det slitna, depriverade Baltimore som utforskas i The Wire.

Jag praktiserade på den en gång dynamiska tidningen the Baltimore Sun i två veckor. T.o.m. tidningen hade tydligen varit med i serien som delvis filmades på redaktionen där 20 procent av de anställda nyligen sagts upp.

Varje säsong i The Wire handlar om förfall, förklarade en kompis. Att The Sun förvandlats till en anorektisk lokaltidning är symptomatiskt av den större krisen som drabbat nyhetsindustrin i USA. En Brittisk vän berättade att han varit i Cleveland, Ohio och anskaffat en kopia av The Plain Dealer. Tunn, sa han. The Sun och the Plain Dealer tillhörde en gång ett stall med journalistiska fullblod; stora ambitiösa tidningar med bas i Amerikas medelstora städer. The Sun hade under nittiotalet utsända i nio länder. Idag har de inte en enda utrikeskorrespondent.

En redaktör på Wall Street Journal så en gång när han besökte min journalistklass på Columbia, “Whoever decided to give news away for free on the internet was an idiot.” Tidningarna blöder. Kristna tidningen “The Christian Science Monitor” med huvudkvarter i Boston beslöt sig nu i veckan för att publicera exklusivt online. Tryckpressarna läggs ner.

Så i Baltimore är det The Sun som kämpar på. Personalen var resignerad. Ett lag på 22 fotografer var nu nedskuren till 14. Med färre hungriga journalister var det tunnt med intressanta stories. Den traditionella redaktionella sommarlovsslumpen fortsätte långt in på sensommaren och ända in på hösten.

En dag föjde jag med japanska fotografen Chiaki Kawajiri för att plåta en ceremoni i minne av Dawson-familjen som mördades sex år sen. Mrs Dawson had nämligen tagit sig an knarklangarna i sitt kvarter ocb bestraffades våldsamt. Hon dog i mordbranden som också berövade flera av hennes barn livet. Händelsen skrevs in i The Wires manus.

Som utomstående har man en viss distans. Jag bodde i Baltimore i två veckor, det är inte min stad som befläckas med blod. Jag bodde i USA i två år, det är inte mitt land som kämpar med fattigdom och våld. Men som människa bär man med sig känslorna.

Som fotograf konstaterade jag igen att jag stod mitt i ett kvarter vars like jag sett hundra tusentals gånger i gangsterfilmer. Skräp i högar på slitna trottoarer, äldre människor som sitter ute på trapporna och diskuterar, en avsaknad av träd som aldrig skulle accepteras i medelklassområden. Under ceremonin en mix av de som gråter och de som tyst ser på.

På bilden ser ni två personer som går förbi en kyrka precis innan ceremonin började.

No comments:

Post a Comment